Förhistorisk tid i Jämtland

De första människorna bör ha kommit till Jämtland under årtusendet 7000-6000 f.Kr., och det är sannolikt att de kom västerifrån. Den äldsta påträffade boplatsen finns vis sjön Foskvattnet vid Hotagen. Den har kol-14-daterats till ca 6000 f.Kr. Det äldsta fornfyndet i landskapet är en sannolikt ornerad spjut- eller pilspets av ben som hittats i en mosse vid Åflo i Offerdal. Spetsen har flera likheter i sydskandinaviska fynd och kan tillhöra tiden 7000-5000 f.Kr. Andra föremål från äldre stenålder är s.k. handtagskärnor, mikrospånskärnor och kölskrapor, vilka är kända från ett tiotal fyndplatser. Fynden från äldre stenålder tycks finnas över hela Jämtland, dock något glesare i storsjöbygden, där många lämningar troligen förstörts. Fynden och boplatserna är fler kring de små och medelstora vattendragen i skogsområdena än kring den vidsträckta Storsjön i landskapets mitt.

Stenålderns människor levde i mindre jaktgrupper och flyttade runt i landskapet allt efter årstider och tillgång på vilt. Vintertid skedde förflyttningarna på snöföre och med packningen på släde. En med från en träsläde har hittats nära Döda fallet i Ragunda och daterats till 3000-talet f.Kr. Från yngre stenålder är antagligen de stora och vallformade hyddgrunder, som registrerats vid en del boplatser , bl.a. flera stycken längs älven Långan. Dessa s.k. boplatsvallar antas vara rester av större vinterhyddor.

Under yngre stenåldern började man använda skiffer för tillverkning av knivar, pil- och spjutspetsar. Ett intressant fynd av 20 sådana skifferspetsar kommer från Smalsundet i Frostviksfjällen. Sannolikt har de hamnat på sjöbottnen i samband med att stenåldersjägare i kanoter dödat renar som simmande försökt ta sig över sundet. Ren- och älgfångst kan även ha skett i fångstgropar. I Jämtland finns omkring 10 000 fångstgropar, vilket är fler än i någon annan del av Skandinavien. Fångstgropar har varit i bruk ända till senare delen av 1800-talet. Att älgen var ett viktigt villebråd redan under stenåldern framgår av att den förekommer på de hällristningar och hällmålningar som finns vid t.ex. Glösa i Alsen, Gärde i Offerdal och Landverk i Åre. Under de två sista årtusendena f.Kr. tycks det ha skett vissa förändringar i de gamla fångstområdena. Lokala skogsröjningar har skett, och det finns även tecken på att betande boskap har förekommit. En annan förändring var att man liksom i övriga Norrland började tillverka stenredskap av kvartsit. Stenen har bearbetats på ett karakteristik sätt, som givit upphov till bl.a. spetsar med en helt ny utformning. Fr.o.m. mellersta bronsåldern kan man börja ana att det tvärs över Jämtland går en kulturgräns. I områdena norr om Indalsälven uppträder t.ex. kärl av asbestgods, som är vanliga i Nordskandinavien och Finland, samt gjutformar till bronsyxor av ett slag, som är spritt i den norra delen av Skandinavien och har kontakter mot östra Ryssland.

Den jämtlandska bondebygden tycks ha etablerats under yngre romersk järnålder och tidig folkvandringstid, 200-400-talen e.Kr. Skogen fick ge plats åt åker- och betesmark. Den första fasta bebyggelsen verkar ha uppstått i storsjöbygden. Bosättningsspår är kända från bl.a. Frösön, Rödön och Ås. Ett fåtal gravfynd kan dateras till denna tid. Även landskapets enda fornborg - Mjälleborgen på Frösön - är från den tidiga uppodlingsfasen. En anmärkningsvärt intensiv järnframställning pågick också. Enligt gjorda beräkningar måste en stor del av tillverkningen ha exporterats. Ett visst välstånd avspeglas i de rikt utrustade folkvandringstida gravarna vid Häste i Rödön och vid Brunflo missionshus. Välståndet vittnar troligen om en lokal överklass som var engagerad i produktionen och distributionen av järnet.

Samtidigt med bondekulturens etablering tycks det ha funnits andra kulturformer i de delar i landskapet som låg utanför storsjöbygden. En del fångstboplatser vid sjö- och älvstränder tycks ha använts på samma sätt som årtusenden tidigare. I samma miljö uppträder nu också gravar av ett annorlunda slag än de vid gårdarna kring Storsjön. Man känner till ett femtiotal platser med sådana s.k. skogsgravar. Ofta är det fråga om oansenliga små rösen som ligger på uddar i sjöar eller vattendrag, ensamma eller i mindre grupper. Gravarna, boplatsfynden och de få pollenundersökningarna tycks alltmer tyda på att fångstkulturen med inslag även av viss boskapsskötsel och odling levde vidare under järnåldern vid sidan av den bondekultur som etablerade sina gårdar på de goda jordarna kring Storsjön.

Den jämtländska bondebygden tycks mot folkvandringstidens slut ha drabbats av samma tillbakagång som i de omkringliggande landskapen. Under 600- och 700-talen är fynden få, något som knappast kan tolkas på annat sätt än att en kraftig befolkningsminskning skett. Marker växte igen och gårdar lades öde . I Undromskogen i Rödön finns en sådan gård med husgrunder, åkerytor, odlingsrösen och gravar.

Med vikingatidens början på 800-talet ökade åter folkmängden och bebyggelsen. De fyndrikaste bygderna är Frösön och Brunflo med ungefär ett hundra kända gravhögar vardera. Även i Hackås, Ås, Mattmar, Näs, Lockne m.fl. områden i storsjöbygden förekommer vikingatida gravar och fynd. Endast i ett fåtal gravar förekommer föremål som antyder en välsituerad stormannaklass. En viktig plats i sammanhanget är gravfältet vid Röstahammaren i Ås med ett par rikt utrustade mansgravar. I den ena låg rester av en exklusiv väska från ryskt område.

Det var under vikingatiden som grunden lades till den nutida jordbruksbygden kring Storsjön. Ortnamnen visar på rötter i järnåldern. Byarnas äldsta gårdar ligger troligen kvar på de platser de haft sedan vikingatiden. På kyrklägdan nära Ås kyrka har man undersökt en gårdsplats med husgrunder och andra bebyggelsespår från 400-talet fram till 1400-talet. Jordbruksbygden tycks ha expanderat även till lägen utanför de mest centrala kring Storsjön och de angränsande större sjöarna. Fram till högmedeltiden skedde en ständig befolkningsökning, men under 1300-talet skedde en dramatisk tillbakagång, troligen i samband med digerdöden. Krisen lämnade efter sig hundratals övergivna gårdar. Arkeologerna känner till drygt 200 bevarade sådana s.k. ödesbölen med övergiven åkermark, odlingsrösen, husgrunder etc.

Kring Storsjön ligger fem medeltida kyrkor på platser med namnet Hov och en vid en plats med namnet Vi. Bägge namnen kan avse vikingatida kultplatser. Under altaret i Frösö kyrka, som ligger i byn Hov, fann man vid en utgrävning belägg för att djuroffer ägt rum på platsen under vikingatiden.

Även i rena fjällbygder som Undersåker, Åre, Handöl och Frostviken förekommer vikingatida gravar. Bygderna kan förefalla avlägsna sedda ur rikssvensk synvinkel, men det var bara några mil till de samtida bygderna i det nuvarande Norge. Redan under järnåldern märks de nära kontakter med Tröndelagen, som även under medeltiden och nyare tiden var så viktiga. Ett belägg för inflytande från annat håll anses den unika runstenen på Frösön vara.

Källa:"Norrländsk uppslagsbok", Norrlands universitetsförlag i Umeå AB, 1994

Tillbaka